Springa i träskor eller gympadojor?

I dagarna var min artonårige son hos allergiläkaren på Karolinska sjukhuset, det var det sista besöket på barnavdelningen och vi förmodade att läkaren skulle sammanfatta alla hans år med astma och allergi. Kanske säga något i stil med ”nu unge man är du så gott som frisk, vandra ut i livet och ta för dig!” Till vår besvikelse blev det inte riktigt så, det visade sig att sonens lungkapacitet fortfarande är begränsad och han ordinerades i stället att inhalera kortison varje morgon under resten av livet. Det skulle göra lungorna bättre förberedda om han av misstag fick i sig hasselnöt eller något annat som han är dödligt allergisk mot, menade läkaren.

Sonen själv har inte märkt av något, men testerna visade att syretillförseln är för låg vilket innebär att han är tröttare än han borde vara (tydligen kan en kropp vänja sig vid trötthet så att den upplevs som ett normaltillstånd.) Till viss del kände jag mig som en dålig förälder som inte insett detta, men med tanke på att sonen inte märkt av något själv så var det kanske inte så konstigt.

En ständig trötthet tär förstås, men att medicinera HELA livet? Jag var tvungen att smälta det litegrann – och självklart kunde jag inte låta bli att googla på ” biverkningar och kortison”.

Bara ett klick bort hittade jag skrämmande information om biverkningar som heshet, svampinfektion och sveda i halsen. Nu började mina tankar surra, var detta säkert? Borde vi noggrannare väga fördelar mot nackdelar? Var läkaren tillförlitlig?

Här bör jag kanske nämna att jag är en person som gärna tänker det värsta och snurrar in tankarna i alla möjliga konsekvenser, som ett exempel kan jag nämna ett strömavbrott som inträffade i morse. Efter att ha konstaterat att lamporna inte gick i gång hade jag min analys klar.

”Det måste vara ryssen,” proklamerade jag tvärsäkert, varpå jag fick ett mindre stresspåslag för att jag inte hunnit bygga upp matförrådet och glömt att lämna in spritköket på reparation. Och hur var det nu med sovsäckarna? Har vi inte en för lite? Här skulle man ju nu kunna tänka sig att min man skulle lugna mig och säga att det troligen inte alls var Putins anhang som hindrade mig att tända lamporna, men eftersom han har samma alarmistiska läggning blev det i stället beslutat att vi borde ta ut dollars och det snabbt som tusan.

Sagt och gjort, maken åkte omedelbart till växlingskontoret, bara för att ett par timmar senare inse att strömavbrottet orsakats av mig när jag duschat av toalettstolen (i vilken det råkar finnas en elektrisk kvarn). Strömavbrottet var orsakat av ett jordfel helt enkelt och ryssen hade, åtminstone i detta fall, ryggen fri.

Men nu gällde det sonens astmamedicin, dess vara eller icke-vara. Som tur var lyckades jag hejda mig i katastroftänkandet denna gång. Och när sonen berättade att läkaren sagt ”det är som att du springer i träskor, när du borde springa i gympadojor” bestämde jag mig för att helt lägga ner. Kortison är trots allt inte narkotika eller något annat livsfarligt, det är medicin. Dessutom vore det otacksamt att inte ta emot den hjälp som bjuds, bara den övermätte tvekar inför bra erbjudanden och vi borde vara glada att vården fungerar.

Så sonen får helt enkelt pröva sig fram, blir det problem längre fram får vi lösa dem då. Vi går mellanmjölkens trygga väg och släpper misstänksamheten, läkaren var trots allt astmatiker själv – och att springa med träskor är dumt om man slipper, man kan ju lätt vricka fötterna av sig.