Mia är allergisk mot träning

– Jag hade väl en dröm när jag var yngre att jag skulle bli något stort i dansens värld, berättar Mia. Men det stannade vid en dröm, nu jobbar jag som verksamhetsutvecklare på ett studieförbund. Mitt största intresse är träning. Jag har jobbat extra som instruktör och danslärare ända sedan jag var tonåring. Både för barn, ungdomar och vuxna.

En träningsform heter ”Soma Move”, där man tränar styrka, kondition, koordination, smidighet, spänst och balans. Med stora, ”djuriska” rörelser får deltagarna använda kroppen på ett helt nytt sätt, berättar Mia. Man använder musik, men följer inte takten.

Dansledare

Men den stora rörelseglädjen ligger i dansen.  Mia är instruktör i ett danskoncept som heter ”sh´bam”.

– Det är en modern konditionsträning med ”moves” som är lånade både från hiphop, funk, latino och andra stilar. Det är jätteroligt!

– Jag själv är inte världens mest vältränade med dundermuskler och magrutor, säger Mia. Jag är en vanlig medelålders kvinna, och det tror jag många uppskattar när de kommer till mina träningspass. Kan hon så kan jag!

Just nu är instruktörskapet tyvärr pausat på grund av en knäskada, berättar Mia.

Muskler eller inte – Mia har alltid mått jättebra av sin träning.

– Jag är en väldigt frisk person. Jag har varit sjuk i covid, annars minns jag inte ens när jag var förkyld senast. När det gäller allergi hade jag några enstaka upplevelser när jag var yngre, bland annat svullnade jag i munnen av solrosfrön. Det var säkert tio år sedan. Kanske har jag nyst lite av pollen eller när vi klippt gräs, men aldrig så att jag behövde ta mediciner.

Nära att tuppa av

Men – i september 2014 var Mia i Göteborg på en träningskurs.

– Andra dagen när vi skulle avsluta kände jag att synfältet minskade, och att jag började småhosta. Det blev trängre och trängre att andas, en kurskamrat tittade på mig och skrek ”Du är ju förlamad!”. Halva mitt ansikte hängde ner och ögonen var jättesvullna. Jag trodde att jag skulle dö och var nära att tuppa av.

– En deltagare hade betapred, starka kortisontabletter, i väskan, jag fick ta dem och andningen lättade.

Mia ville bara hem, och brydde sig inte om att åka till sjukhuset. Dagen efter åkte hon till vårdcentralen, hon var fortfarande svullen och läkaren gav henne diagnosen anafylaktisk chock. Troligen av något hon ätit.

– Men jag hade inte ätit något konstigt, inget som jag inte ätit förut.

Efter detta fick Mia då och då klåda, på händer, fötter, axlar och rygg.  Hon testade att byta tvättmedel, men klådan fortsatte. En läkare trodde att det kunde vara ”psykosomatiskt”.

– Men jag var övertygad om att klådan inte satt i mitt huvud!  I februari 2016 fick jag en ny dramatisk reaktion och fick åka till akuten. Det var några minuter efter ett ganska hårt träningspass. Jag fick jätteont i magen, diarré, svullnade i näsan och ögonen och halsen, kunde inte andas.

På sjukhuset tog man hennes symtom på största allvar, behandlade med antihistamin och kortison, och skrev en remiss till allergimottagningen i Jönköping.

– Där fick jag veta att de allergichocker som jag drabbats av kan vara dödliga! Då blev jag riktigt rädd. Jag fick gå igenom en massa tester, bland annat andningsprov. De enda prov jag reagerade positivt på var gråbopollen och sojaböna. Gråbo kan tydligen ge en så kallad korsallergi mot en massa saker, bland annat persilja.

Mia fick också föra en dagbok om vad hon åt och vad hon gjorde. När läkaren läst den kom han till slutsatsen att Mia fick sina svåraste reaktioner när hon ansträngt sig fysiskt. Hans teori var att hennes kropp då producerade för mycket histamin. Hon hade alltså en träningsallergi!

Kör för fullt

Mia har haft känningar av sin träningsallergi flera gånger under de senaste åren.

– Jag känner min kropp så väl att jag direkt märker när ett anfall är på gång. Det börjar nästan alltid i magen. Ungefär fem minuter efter att jag avslutat ett träningspass börjar det knipa i magen och klia i halsen. För att försöka undvika det tar jag alltid antihistamintabletter före varje träningspass. Men ibland räcker det inte, och då får jag ta betapred. Jag har också alltid en Epipen, för injektion med adrenalin, med mig om jag skulle bli riktigt dålig, men hittills har jag aldrig behövt använda den.

När Mia fick höra att ett anafylaktiskt anfall kan vara dödligt tvekade hon först om hon verkligen skulle fortsätta med sin träning, jogging och sina danskurser.

– Jag ville verkligen inte falla ner och dö. Men nu kör jag för fullt. Jag har med mig mina akutmediciner, och jag informerar någon i min omgivning om hur de ska användas om jag blir dålig.