Var är papporna?

Astma- och Allergiförbundet har genomfört ett jämställdhetsprojekt där syftet var att kartlägga vad för attityder, bemötande och upplevelser det finns när det gäller föräldraengagemang, jämställt föräldraskap och jämställt bemötande. Projektet finansierades av Jämställdhetsmyndigheten och leddes av Gülsen Uz.
– Det finns en stor övervikt av kvinnliga medlemmar i förbundet, endast 24 procent är män. Astma- och Allergiförbundet ville därför undersöka varför det är så eftersom det inte kan förklaras av att fler kvinnor har allergisjukdom än män. Många medlemmar är med i egenskap av föräldrar till barn som är drabbade och då främst mammor.
I den mån män dyker upp på förbundets evenemang gör de det utifrån sin yrkesroll, berättar Gülsen Uz.
– Männen kommer för att de är läkare, inte för att de är föräldrar.

Föräldrar och vårdpersonal

I den rikstäckande undersökningen har föräldrar till barn med astma- och allergisjukdom fått svara på en rad olika frågor: Vem följer med på vårdbesöket? Vem går på återbesök? Vem informerar skolan om barnets allergisjukdom?
Även vårdpersonal har deltagit och bland annat fått svara på huruvida de bemöter och behandlar föräldrarna olika beroende på vem som dyker upp.
– Det är 68 procent kvinnor som följer med till vårdbesöket, men männen upplever att de är med mycket mer än vad de faktiskt är. Det finns ett glapp mellan självbilden och verkligheten. När vi har frågat föräldrarna hur mycket de upplever att den andre föräldern är engagerad i sitt barns sjukdom ser vi att kvinnorna underskattar sitt engagemang medan männen överskattar sitt.
Undersökningen visar också att när män följer med på vårdbesök tas frågan mer på allvar, de får mer tid och vårdpersonalen förklarar mer.

Hur kommer det sig att det ser ut så här?
– Jag tror att det handlar mycket om maskulinitetsnormer och att det finns olika förväntningar på en mamma och en pappa. Dels hos föräldrarna själva, men också att samhället och omgivningen har olika förväntningar på föräldraengagemanget och föräldraskapet. När en pappa dyker upp på ett vårdbesök kanske han får en klapp på axeln, när en mamma gör det tas det för givet. Om vi nu pratar utifrån ett heterosexuellt perspektiv.

En röd tråd

Vad krävs då för att involvera papporna mer? Varför frågar vårdpersonalen inte efter pappan? Och varför har BVC ibland bara kontaktuppgifter till mamman?
Just BVC har ett särskilt stort ansvar anser Gülsen Uz, eftersom de i princip möter alla nyblivna föräldrar och det är en plats där mycket av föräldraskapet och föräldraengagemanget formas.
– De har mandat och möjlighet att påverka. De har dessutom jämställt föräldraskap som kunskapsområde, vilket vi också har ställt frågor om; har de teoretisk kunskap om detta och tillämpar de kunskapen i mötet med vårdnadshavaren?
Gülsen Uz understryker att det är en samhällelig jämställdhetsfråga snarare än en diagnosfråga. Det börjar redan när barnet föds och går sedan som en röd tråd – vem som tar ut mest föräldraledighet och vem som vabbar hänger ihop med framtida engagemang om barnet skulle få en kronisk sjukdom.
– Det brukar sägas att pappan är den som jobbar för att han tjänar mer. Men all statistik visar att det inte är ekonomin som är den största orsaken till att man gör de val man gör, utan det är könet på föräldern. Från barnets perspektiv blir det sårbart, tänk så mycket bättre det vore att ha två föräldrar som är engagerade än bara en. Det skulle öka tryggheten hos barnet. Förhoppningsvis kan kunskapen om att barns hälsa främjas av ett jämställt föräldraskap leda till att vi börjar diskuterar detta mer.