– Jag läste innehållet femtio gånger i rad

Det räckte med att hon gick förbi nötavdelningen i en vanlig mataffär, så kom ångesten smygande. Att ta i en försluten påse nötter eller jordnötter var helt otänkbart. Och varje gång hon skulle äta trodde hon att hon skulle dö.
– Jag läste på innehållsförteckningen ett femtiotal gånger både innan jag åt, medan jag åt och när jag var klar. Ofta slutade det med att jag inte vågade äta alls, berättar Emmie Sandberg, som idag är 25 år och bor i Braås utanför Växjö.

Anafylaktiska chocker

Hon har sedan barnsben flera olika matallergier, bland annat mot jordnötter, nötter och sojaprotein. Dessutom har hon pälsdjursallergi, pollenallergi och astma. Men det är jordnötsallergin som kan ge svårast reaktioner. Ett tiotal gånger har hon fått åka ambulans till akuten med svår anafylaxi. Många gånger har hon också varit nära att åka dit.
– Det är otroligt läskigt när det händer, omvärlden försvinner och jag har svårt att be om hjälp. Därför kommer paniken redan när det börjar svullna och klia i halsen – och ju mer panik jag känner desto fortare går förloppet. När jag led av ångest kunde även små reaktioner leda till ett slags panikångest som liknade anafylaxi, eftersom rädslan gjorde att hjärnan spelade mig ett spratt, säger hon.
Som liten hade hon det mycket tufft. I skolan började de andra barnen kalla henne allergitjejen eftersom hon blev hämtad i ambulans titt som tätt. Ingen vågade bjuda henne på kalas och hon hade svårt att få vänner. Samtidigt mådde hon sämre och sämre av sina allergier. I högstadiet exponerades hon hela tiden för allergener, bland annat för att det var populärt bland eleverna på skolan att äta solrosfrön och spotta ut skalen på golvet. Skolan visste inte hur de skulle hantera situationen, utan valde i stället att ge henne hemundervisning under en period.

Drog sig undan

Emmie blev mer och mer orolig och ångestfylld, fick panikattacker och utvecklade tvångstankar. När hon väl började i gymnasiet drog hon sig undan och var ständigt rädd för att få en reaktion.
Ångesten var stundtals så stor att hon inte bara var rädd för att dö, utan ibland även fick självmordstankar. Och det var någon gång då, när hon knappt längre vågade äta, som vändpunkten kom. Särskilt minns hon en kväll i barndomshemmet i Karlskrona, när familjen skulle äta middag tillsammans. Hennes mamma och pappa lagade maten och själv stod hon bredvid för att kontrollera vad de hade i.
– Flera gånger frågade jag om jag verkligen kunde äta det de lagade och de sa så klart ja. Ändå vägrade jag till sist att röra middagen. Det var otroligt jobbigt, vi började gråta alla tre och det kändes som att allt bara var kaos, jag kunde inte längre lita varken på mina föräldrar eller på mig själv, berättar hon.
Emmie Sandberg var då 15 år och hon och hennes föräldrar insåg att de var tvungna att göra något för att komma till rätta med ångesten. De sökte hjälp hos barnpsykiatrin och hon fick komma till en psykoterapeut. Terapeuten började med att prata med Emmie om hennes svårigheter och fick henne sedan att börja arbeta med tvångshandlingarna, genom att försiktigt utsätta sig för det hon var rädd för.

Öva på att äta

Hon fick olika delmål att öva på hemma, till exempel att äta en måltid där hon bara fick läsa på innehållsförteckningen 20 gånger i stället för 50 – för att till sist bara få göra det en enda gång.
– Till slut köpte terapeuten en chokladkladdkaka som hon visste var garanterat fri från allergener som jag fick i uppgift att äta under vårt möte utan att läsa på innehållsförteckningen alls. Det var fruktansvärt och jag kände en otrolig ångest just då, men det gick till slut och kändes väldigt bra i efterhand.
Även hennes föräldrar fick hjälp och övningar från terapeuten, för att inte sporra Emmies tvångsbeteende genom att svara på alla hennes frågor om riskerna med maten de serverade. I stället fick de lära sig att svara ”det vet du redan”.

Bättre efter terapi

I ett och ett halvt år gick hon i terapi, först varje vecka och sedan varannan. Och sakta men säkert började ångesten och tvångshandlingarna försvinna.
Nu, tio år senare, kan hon fortfarande ibland känna oro – men i princip bara om hon råkat få en allergisk reaktion.
– Den tanke som kommer vid alla reaktioner – ”tänk om jag inte klarar mig den här gången” – dök tidigare upp inför varje måltid. Då hade jag inget sätt att tackla att det hela på. Men nu när det börjar klia i halsen kan jag avvakta och se hur det utvecklas, om jag måste ta min adrenalinspruta och åka till sjukhuset – eller om det stannar vid just klåda.
Numera läser hon endast en gång på innehållsförteckningen och känner ingen oro för att äta mat hon bör tåla. Inte heller har hon några problem med att vistas i miljöer där det finns nötter och jordnötter.
Samtidigt vet hon med sig att rädslan kan komma tillbaka och att hon på så sätt kommer att behöva kämpa med den hela livet.

Sök hjälp tidigt

Vad är ditt råd till andra som lider av oro och ångest till följd av svåra allergier?
– Att inte gå och ha ångest för länge, utan att söka hjälp tidigt. Jag tror att den blir lättare att jobba bort då. Jag sökte hjälp lite för sent och därför tog det lång tid för mig att bli bättre. Samtidigt vet jag att det kan vara svårt att ta hjälp, för om man erkänner tankarna och ångesten blir det så svart på vitt att det är ett problem.
För att nå ut till andra har hon startat en blogg. Där skriver hon om allergivänliga hotell och restauranger hon besökt, men också om sina erfarenheter av att ha ångest. Hon är även med i ett nätforum för nötallergiker där hon ibland ger råd till andra med svår ångest om att söka behandling.
Idag har hon en liten son som heter Leo som är knappt ett år gammal. Än så länge visar han inga tecken på att ha fått några matallergier, men hon och hennes man har pratat om hur de ska agera ifall han ändå skulle få det. Emmie vill inte att han ska känna sig lika begränsad som hon själv känt sig.
– Jag vill inte att vi ska sluta resa eller helt undvika att äta ute på restaurang eller hos andra i så fall, utan att vi ska försöka låta honom leva ett så vanligt liv det bara går. Jag vill också göra allt för att inte överföra min egen rädsla för eventuella reaktioner på honom, så att han inte börjar identifiera sig för mycket med sina allergier. För att leva med allergier är inte samma som att vara sina allergier, det har jag lärt mig nu, säger hon. Här hittar du Emmies blogg.

PERSONFAKTA
Ålder: 25 år.
Familj: Mannen Björn och sonen Leo.
Bor: Braås utanför Växjö.
Gör: Föräldraledig, men jobbar annars som väktare.
Livsmotto: This too shall pass.