Förbjudet frosseri – och en massa kackerlackor

Håll i hatten! Det är party! Eller nja … sonen är sedan en månad i Australien och plötsligt har resten av familjen insett att vi kan äta precis vad vi vill. De bannlysta nötterna har flödat in i köket, vi provar avokadoröra med rostade pinjenötter, asiatiska spett med jordnötssås och knäckebröd med farliga frön.

Men ändå är det inte riktigt festligt. Det är mest tomt och tråkigt. Var är nittonåringen nu? När kommer han hem?

Innan hans resa till Down Under var vi mest oroliga över hans matallergier, skulle han verkligen kunna ta ansvar för dem själv? Lusläsa innehållsförteckningar och ställa obekväma frågor till restaurangpersonal? Det har visat sig att han på den fronten klarar sig alldeles utmärkt. När det gäller andra saker har det varit mer oklart.

Efter att ha kämpat med tre olika jobb i månader hade sonen till sist lyckats spara ihop tillräckligt till resan och även till en van att kajka runt i på plats. Youtube har ju onekligen gjort sitt när det gäller att få boende i skåpbil att framstå som något glamoröst. Surfing, strandliv och total frihet hägrade. Jag var aningen skeptisk, mest för att jag tänkte att det skulle bli obekvämt, men höll tyst så att min medelålders pessimism inte skulle smitta av sig.

Och sonen slösade ingen tid. Redan efter någon vecka i Sydney var han i färd med att köpa en Mitsubishi Express från 2008. Priset var trettiofemtusen riksdaler, långt mer än halva reskassan, men han ansåg ändå att bilen var värd vartenda öre – den gick ju alltid att sälja när han skulle hem igen.

Jag kände mig tveksam, möjligen för att maken en gång köpte ett gammalt bilvrak som brakade ihop mitt på ett tågspår. Försynt föreslog jag att han kunde ta med en bilmekaniker vid köpet, men märkligt nog var säljaren aldrig ledig under de tider bilmekanikern jobbade. Mannen visade i stället upp en välputsad motor och splitternya däck.
Larmklockorna ringde, men sonen ville verkligen ha bilen, han menade att mannen var en synnerligen trevlig prick då han även sålde nördiga actiongubbar. Jag påpekade lite trist att det ofta är de trevliga som är värst.

Som ni säkert redan gissat gick det sedan utför. Redan en kvart efter köpet höll ett däck på att explodera och det visade sig att bara tre av däcken var nya. Det var varningstecken nummer ett. Det andra kom samma kväll. Sonen hade slängt in en ny madrass i bagageutrymmet för att äntligen starta det fria livet, men när det mörknade visade det sig att han inte var ensam. Hundratals tyska kackerlackor tyckte också att vanlife var något att satsa på. Han fick ta in på hostel och lämna bilen till en skadedjursutrotare. Sonen var nu minst sagt modstulen, men dagen efter ändå lättad över att få lämna storstaden. Lyckan varade nu i trettio minuter, därefter kollapsade bilen på motorvägen. En bärgningsbil fick tillkallas och köra eländet till skroten.

Sonens pengar var nu nästan helt slut och inte blev det bättre när han en vecka senare fick sitt visakort stulet. Lyckligtvis är han nu ingen deppig natur, utan redan ute på upptåg i Byron Bays regnskogar. Han har ordnat gratis boende på ett hippiehostel i ett träsk mot att han diskar och håller ödlor och kalkoner borta från soppåsarna och ytterligare ett extrajobb i en matbutik.

Så kanske kan jag och maken, när vi hämtat oss från våra nervösa sammanbrott, också slappna av. Vi har ändå lyckats med det allra viktigaste – att få honom att tänka på vad han äter – och då borde han ju rimligen överleva.