Isabelle, 17, vill vara
tränaren hon själv hade behövt

Det är fredag eftermiddag och i Eklidshallen i Tullinge är det fullt ös. Ett tjugotal entusiastiska gymnaster i åldrarna åtta och nio år har samlats för veckoträning i truppgymnastik. Stämningen är glad och ljudnivån ganska hög under uppvärmningen när barnen dansar och hoppar hopprep för att bli ordentligt varma.

Efter en stund ropar tränaren Isabelle Nielsen att alla ska samlas på mattan för att gå igenom dagens övningar.

– I dag ska vi köra handvolter och sen blir det ljushopp. När det är tio minuter kvar hjälps vi åt att plocka undan och sen blir det lite lek. Låter det bra?
De små gymnasterna svarar med ett glatt ”jaaaa!” och börjar ställa upp sig för dagens första övning på tumblingmattan.

17-åriga Isabelle Nielsen har tränat och tävlat i truppgymna­stik sen hon var fyra år, vilket de 18 medaljerna hemma i flickrummet vittnar om. Utöver sin egen träning tränar hon numera även barn i åldern 8–14 år fem dagar i veckan.

– Det är mycket gymnastik i mitt liv, helt enkelt, säger Isabelle och ler brett.

Kämpade extra hårt

Det är gemenskapen och att se hur hon själv och andra utvecklas som är det roligaste med gymnastiken, tycker hon. Men ibland har det varit tufft. Som astmatiker har Isabelle fått kämpa extra hårt och hon fick inte alltid förståelse från sina tränare när hon var yngre.

– Jag minns speciellt en gång när jag fick en astmaattack under träningen. Det var under uppvärmningen, vi sprang 400 meter när jag plötsligt inte fick luft och det började pipa när jag andades. Jag blev rädd för jag hade inte fått en sån stor attack på länge men tränarna märkte knappt att jag mådde dåligt och kollade inte hur det var eller hur jag mådde, minns hon.

Den gången fick Isabelle hjälp av sina kompisar att ringa sin mamma och de åkte in till sjukhuset för att få hjälp. Veckan efter var hon tillbaka i gymna­stikhallen som vanligt, men visst fanns tankarna på att det kunde komma fler attacker. Oron var dock inte lika stark som glädjen i gymnastiken så hon fortsatte, men bestämde sig för att alltid lyssna på sin kropp och gå åt sidan om hon började må dåligt igen, oavsett vad tränarna sa eller om de pushade henne.

– Under åren har jag haft lite känningar av astman ibland på träningar, men då har jag tagit en paus i en halvtimme. Ibland har tränarna sagt att jag ska fortsätta och vara med litegrann och köra. Men efter den där attacken vet jag när jag ska ta det lugnt.

Vill lyssna in

De här erfarenheterna har Isabelle tagit med sig i sitt jobb som barntränare, där hon ibland möter barn med astma.

– Jag försöker vara en sådan tränare som jag själv hade velat ha, som lyssnar in, ger tips och som inte pushar på när man behöver ta det lugnt. Då säger jag till barnen att de kan gå åt sidan, ta sin medicin och dricka vatten.

Hon minns speciellt en 6-årig tjej med astma som hon tränade. Flickan använde Buventol, en medicin som även Isabelle hade haft och som hon tyckte var svår att ta eftersom pulvret kan fastna bak på tungan eller i halsen.

– Jag märkte att hon inte gjorde riktigt rätt, för hon kunde säga ”jag har redan tagit fem puffar men det hjälper inte”. Så jag visade henne hur hon skulle göra och tipsade om hur hon kan tänka kring sin astma.

Isabelle pratade även med flickans pappa om hur det hade varit för henne i samma ålder och tipsade om mediciner som hon hade gillat.

– Han tyckte det var jättebra, eftersom jag hade gått igenom mycket av det som hans dotter skulle gå igenom som gymnast med astma.

Känner igen vanlig andfåddhet

Men även om det framför allt handlar om att lyssna in när det är läge att pausa så har Isabelle också koll på när en gymnast kanske egentligen bara är lite trött och det faktiskt inte är astman som spökar.

– Jag minns att jag ibland kunde skylla på astman när jag egentligen var trött och ville ta en paus i träningen. Men sådant ser jag igenom med mina gymnaster. Jag vet ju skillnaden på vad som är vanlig andfåddhet och vad som är astma och så får jag hålla lite extra koll, helt enkelt, säger hon och ler.

Än så länge har Isabelle sluppit ta hand om någon allvarligare astmaattack hos någon av sina gymnaster. Men hon är inte orolig för att det ska hända.

– Om någon skulle få ett anfall skulle jag ta det barnet åt sidan, försöka lugna och visa hur jag brukar göra när jag får svårt att andas. Samtidigt skulle jag be de andra tränarna att ta hand om resten av barnen så att alla skulle känna sig trygga.

Isabelles
tränartips

• Låt barnet ta träningen i sin egen takt. Pusha inte att fortsätta om andningen är tung eller om hen verkar trött. Uppmuntra hellre till att ta en paus.
• Håll extra koll på de små. Är det ett mindre barn är det bra om du som tränare har lite extra koll, för det är inte alltid så lätt att själv känna om det är dags att vila när det är kul.
• Våga berätta att du också har astma och att det har gått bra för dig att träna och tävla. Det kan göra att barnet känner sig mindre ensamt och att hen blir peppad att fortsätta även när det är tufft.
• Ge dina bästa tips. Det kan vara allt från hur du tar din medicin till hur du tänker kring vila och ansträngning.