Laktos kan ge stora problem

Det hela började när Linda var ett år. Rekommendationerna var då att alla barn skulle dricka mjölk. Lindas mamma Åsa berättade att Linda inte alls ville det.
–– Jag hade svårt att få i henne mjölken. De gånger hon drack lyckades jag bara få i henne ett halvt glas.
Åsa som ville följa rekommendationerna fortsatte att kämpa med att få i dottern mjölk. När Linda var fyra år var hon lös i magen varje dag och vid sex års ålder hade hon ont nästan hela tiden. Tester visade på att hon var laktosintolerant så därefter drog de ner på mjölken. Linda blev successivt bättre fram till hon fyllde tio år då hon drabbades av en lunginflammation. Åsa påpekade för läkaren att Linda måste få ett penicillin utan laktos. Läkaren svarade att då skulle hon inte få Kåvepenin utan Ery-Max. Samma kväll blev Linda riktigt sjuk.
–– Jag blev svindålig på natten och spydde, spydde och spydde. Efter den händelsen var det som att jag var mjölkallergiker. Jag som blivit bättre i min laktosintolerans kunde plötsligt inte äta någonting med mjölk, inte ens några sourcream-chips. Om det inte vore för penicillinet tror jag att jag skulle klara att äta bra mycket mer.
Linda togs till en barnläkare som konstaterade att hon fått fel sorts penicillin.
–– Barnläkaren blev jättearg när han märkte att jag fått fel, för det står klart och tydligt på förpackningen att det inte ska ges till någon som är känslig för laktos.

Togs inte på allvar

Efter sjukhusbesöket var Linda ständigt dålig i magen och hade oerhörda smärtor.
–– Det bubblade och bullrade i magen och det var som om någon vred om tarmar och allt på mig. Jag låg ofta i fosterställning och grät. Jag kunde inte röra mig för att det gjorde så ont. Smärtan kunde sitta i upp till sex timmar och dagen efter var jag klen och mör i kroppen precis som om jag vore sjuk.
I skolan togs inte Lindas problem på allvar. Personalen i kiosken kunde till exempel inte ordna fram en smörgås med laktosfritt smör, så Linda fick stå och titta på när de andra åt. Oförståelsen och utanförskapet har varat genom hela skolgången. Den började redan på lågstadiet.
–– En gång satt hela klassen och åt glass för att fira alla som fyllt år den månaden. Jag fick en limpmacka istället.
Nu är Linda 19 år och går Barn- och fritidsprogrammet på Voxnadalens gymnasium i Edsbyn. Förståelsen har inte blivit bättre. På fredagarna ordnar eleverna med fika. Det är ett rullande schema och ofta blir Linda utan på grund av att klasskamraterna inte tar hänsyn till hennes laktosintolerans.
–– Alla, bortsett från min bästa vän Ida, köper och bakar saker som jag inte kan äta.
I skolmatsalen har de inte heller någon riktig förståelse, trots att Linda lämnat intyg på att hon är laktosintolerant. De ville först inte köpa hem laktosfri mjölk och de sa att de inte fick ta emot mjölk som Åsa erbjöd sig att köpa och köra dit.
–– En gång fick jag kyckling, ris och brunsås för att de inte orkade göra en laktosfri currysås till mig. När jag får pannkakorna är de utan både ägg och gluten trots att jag tål det. De säger att de inte orkar göra flera olika varianter, så för mig känns det som att tugga på gummi.

Mer kunskap behövs

Linda tror att mycket beror på okunskap och oförståelse.
–– Det är inte så att personalen är otrevliga, de har bara ingen vetskap. Många växer upp förskonade och har ingen allergi runt sig och då är det svårt att förstå.
Med åren har Linda blivit bättre igen. Hon kan nu äta lite laktos utan att bli dålig.
–– Det går hyfsat bra nu, men jag hoppas att det blir ännu bättre. Det är ett dolt handikapp det här. Jag behöver ju inte vara rädd för livet, jag dör inte av det, även om det känns så ibland.
Vad Linda önskar är mer förståelse bland allmänheten.
–– Jag önskar att alla får mer kännedom och att det tas på allvar. Skolan jobbar mot mobbing men det här är också ett utanförskap. Vad har de mot mig då? brukar jag tänka. Större förståelse skulle förändra min situation. Det handlar om att vara medmänsklig. Det har i och för sig kunnat vara värre, men man ska inte alltid tänka så för det har kunnat vara bättre också.