Vändningen kom i form av surkål

För sjutton år sedan stod jag på Huddinge sjukhus och tittade ner på en på tok för liten bebis med blå toppluva, jag tyckte att han såg ut som en sagolik varelse från en annan värld. Min son var liten för tiden som det heter och både han och jag hade varit nära att stryka med under förlossningen. Kanske låg det stress bakom, under graviditeten hade jag pendlat fem timmar om dagen till mitt reporterjobb på Bärgslagsbladet. Upp klockan fem, hem klockan åtta, det var inte bra.

Sonen hamnade snabbt på neontalavdelningen, intensiven för bebisar, han hade hotande syrebrist och fick en slang i näsan. Trots rädslan har jag har aldrig känt mig så lycklig som när jag dubbelböjd av smärta tassade in i intensivrummet under den veckan, det var som om jag drog efter andan av glädje så fort jag skymtade hans blå mössa över värmesängens kant. Det påminde om känslan ett barn kan få på julaftons morgon när det i granens sken ser en julklapp i strumpan.
Jag och min man tappade grepp om tid och rum, vi existerade bara i stunden.

Jag vet inte riktigt hur det är med kejsarsnitt, om det framkallar allergi som många säger, men Rasmus fick sexton allergier. Han vägrade äta då han fick kramp och de närmaste tre åren åkte vi in och ut på akuten medan allting utreddes.
Han vägde bara två kilo från början och växte inte som han skulle. Jag sa upp mig för att enbart kunna fokusera på honom och maten, ibland lagade jag tolv olika rätter per dag, som alla ratades. Fick han i sig så mycket som en halv varmkorv grät jag av lättnad, i smyg förstås. Dietisten på sjukhuset tyckte att vi skulle åka till MacDonalds, på hennes ordination köpte min man oändligt många Happy Meals, personalen i luckan såg misstänksamt på honom. Rasmus ratade hamburgarna.

Dietisten kom med en ny idé, rymdgröt – en slags vidrig näringssörja som användes av NASA under rymdfärderna. Den ratades. Hon tyckte då att sonen kunde få äta på roliga sätt, till exempel sitta mitt på matbordet och glo på teve. Vi hade inget emot det, men det gav inga resultat. 
De goda råden haglade från flera håll, varför inte laga det och det? Fick han inte äta tillräckligt? En släkting med en jämngammal son sa att problemet skulle lösas med oxfilé, stolt berättade hon att hennes egen son minsann var ett praktbarn och att vårdcentralen sagt att han var det största barnet de stött på – genom alla tider! Vi orkade inte förklara att vi kämpade som galningar, att vi satt som på nålar varje måltid och att Rasmus naturligtvis fick äta precis hur mycket han ville. Vi kände oss trötta på allt.

Men så hände något, Rasmus började på en förskola ägd av en mycket barsk kvinna. Hon fnyste föraktfullt åt alla råd vi fått, matpjåskandet var fanimej över meddelade hon, ungen skulle äta surkål som alla andra ungar och han skulle lära sig att gilla det. 
Vi bävade. 
Men till vår förvåning började Rasmus äta, skumma grejer som havregröt, surkål och keso. Jag är verkligen ingen förespråkare för hård uppfostran, men hennes metod fungerade. Dessutom upptäckte jag snart fler försonande drag. En dag när jag kom tidigt fick jag se förskoleläraren yr, vild och röd i ansiktet leda ett danståg med alla barn, det fanns mjuka sidor hos henne som vi vuxna inte fick se. 
Med det sagt, det finns hopp, och vändningar kan komma i alla möjliga varianter, ibland i form av en barsk kvinna eller i form av surkål. 
Rasmus äter numera helt normalt och har snart växt om sin pappa, av allergierna finns bara en handfull kvar. Dock kom han aldrig att gilla surkål.