När allergin blir ett irrbloss

För inte så länge sedan besökte jag och min bror vår alzheimersjuka mamma på hennes boende. Om någon betraktat oss utifrån, utan att höra vad vi sa, hade nog fikastunden framstått som fullständigt normal; leenden, en burk pepparkakor på bordet, mamma som prydligt torkade munnen med en servett.
För bara några år sedan var hon en relativt vettig person som jobbade med statistik, var fackligt engagerad och hade åsikter om det mesta, hon älskade att debattera och kunde prata i timmar. Numera betonar hon orden på samma sätt, gestikulerar med händerna precis som förr – men det går inte att förstå ett ord av vad hon säger. Det är en underlig upplevelse. Allt är osammanhängande, men hon framför orden med tyngd, som om det hon säger är glasklart.

Jag och min bror nickar då och då, säger att det låter bra. För tiden för förklaringar är förbi, nu handlar besöken om att göra henne glad, inte att ge lektioner i hur det egentligen ligger till här i världen. Det är meningslöst att berätta att vi faktiskt är hennes barn eller förklara att hon inte alls just fyllt två – det vi säger försvinner ändå i en blinkning. Av hennes gamla liv återstår nu bara små korn, yra irrbloss som flyger runt utan att veta var de ska.
 Det är ledsamt och ibland kan det också bli fysiskt riskabelt, som när det anordnades skaldjursfest på vårdboendet. Mamma, som glömt bort att hon är skaldjursallergisk, var just på väg att sätta tänderna i en fet kräfta när min pappa kom på besök och satte stopp.

Allt gick bra, men det hela fick mig ändå att återigen fundera över den kontroll vi anhöriga måste ha. När någon är för liten, inte kan meddela sig eller rentav glömt av sina allergier ligger det på oss helt enkelt. För min egen del har det främst handlat om skolor eftersom min son är matallergisk, men nu har mitt bevakningsområde alltså utökats till ett vårdboende. Det är som det är med det naturligtvis, men ibland känns det som om mina tentakler behöver vara milslånga, för slukhål kan uppstå där jag minst anar det. Det går liksom inte för sig att slappna av allt för mycket.

Men tillbaka till mamma. Ska jag se något positivt i det hela så är det att hon inte längre bekymrar sig, vare sig om sina allergier eller någonting annat – och det är mitt i alltihop en slags lättnad. För några år sedan då klara stunder blandades med förvirrade, mådde hon sämre, världen rasade, men nu när hon står stadigt i ruinerna verkar ångesten ha skingrats. 
Hon ser mer än tillfreds ut när hon mumsar på sina pepparkakor, och visst finns ändå ett korn av min ursprungliga mamma där, hennes plirande ögon, röst och manér. Emellanåt kommer också någon tydlig fras som går att spinna vidare på, åtminstone i en mening eller två. Som när hon bestämt sätter ner kaffekoppen och utbrister; 
”Jag vill ha en häst – en liten en!” 
”Vad ska du göra med den?” frågar jag lite förvånad. Hon är trots allt allergisk mot hästar och har dessutom aldrig gillat dem. 
Hon slår ut med händerna. ”Jag ska springa med den, förstås.”
”Jahaja”, nickar jag. ”Vilken färg ska den ha?”
Hon tittar på mig som om jag ställt en i sanning löjlig fråga. ”Det spelar väl ingen roll! Den springer väl ändå.”
Och det har hon ju alldeles rätt i. 
Jag ler, för på något sätt blir jag glad. Jag känner kanske inte världen hon befinner sig i, men i den sitter hon inte i rullstol på ett demensboende, i den kan hon äta precis vad hon vill och springa jämsides med en liten häst. Det är ändå något fint i det.