Mediciner i skolan – rektorns ansvar

Att släppa iväg sin allergiska sexåring på den allra första skoldagen – visst kan det kännas lite nervöst. Barnet utsätts för nya miljöer, ska äta skollunch på egen hand och du som förälder är inte närvarande om något skulle hända.
Men vad gäller egentligen? Vem har ansvaret? Hur löser man frågan om mediciner? Och vad säger lagen?
– Allt utgår egentligen från den medicinska bedömning som görs av den behandlande läkaren. Om barnets medicinering klassas som egenvård så är det skolans ansvar att se till att eleven får hjälp med detta, till exempel att ta sin medicin under skoltid. Ytterst är det rektorn som ska se till att lärare eller annan personal har kunskap om var medicinen finns och hur och när den ska användas, berättar Veronika Demmer Selstam, samordnande skolsköterska i Lunds kommun.
I praktiken innebär detta att vem som helst som jobbar på skolan kan få ansvar för att hjälpa eleven med sina mediciner.
– Det är rektorn som har ansvar för att det är någon på skolan som kan utföra det här. Utmaningen är att detta ska fungera i alla led. Det kan vara många personer runt ett mindre barn och man rör sig ofta i olika lokaler. Det finns en hel del fallgropar som man måste se upp med, säger Veronika Demmer Selstam.

Skriftliga rutiner

Även om ansvarsdelen är densamma så skiljer sig den praktiska tillämpningen åt mellan olika skolor. Olika lösningar passar bättre eller sämre på olika skolor.
Det vanliga är att det på skolan finns någon form av dokument där rutinerna kring varje enskilt allergiskt barn skrivs ned. Förutsättningarna skiljer sig självklart åt beroende på hur gammalt barnet är och vilken typ av allergi det är fråga om. Genom att skriva ned rutinerna kan alla vuxna som finns runt barnet om dagarna hjälpa till om det skulle behövas.
Det är inte skolsköterskan som har ansvaret för att ge egenvårdsmediciner, exempelvis en akut adrenalininjektion. Däremot kan skolsköterskan agera som bollplank och stöd och till exempel visa personalen hur de olika typerna av sprutor fungerar och visa hur man ska agera om ett barn drabbas av anafylaktisk chock.

Vårdnadshavarens ansvar

En viktig praktisk fråga är hur och var medicinen eller sprutan ska förvaras.
– Det går inte att låsa in medicinen i något skåp utan den måste självklart finnas lätt tillgänglig om något händer. Det som brukar rekommenderas är att barnet har medicinen i sin väska så att den alltid finns nära till hands oavsett var barnet befinner sig, säger Veronika Demmer Selstam.
Det är viktigt att skolan har utarbetade rutiner för hur allt detta ska fungera. När det gäller mediciner ska det finnas en tydlig plan för varje barn, säger Anna Olin, utvecklingssamordnare inom medicinska elevhälsan i Malmö stad.
– Läkemedlen måste ju finnas lättillgängliga och samtidigt vara oåtkomliga för andra barn.  Antingen kan läkemedlet finnas i klassrummet eller i barnets väska. Det viktiga är att alla i personalen vet var medicinen finns. Men det är alltid vårdnadshavarens ansvar att se till att rätt medicin finns på skolan och att den inte är för gammal.

Skolans och vårdens roller

I Malmö stad har man under det senaste året arbetat med just frågan om egenvård för att tydliggöra rutiner och ansvar och få en likvärdig behandling på alla skolor. Bland annat har man haft möten med samtliga barnkliniker i Malmö och Lund för att stämma av rollfördelningen mellan sjukvården och skolan.
Den vanliga gången är att den behandlande kliniken eller den ansvariga allergiläkaren skriver en egenvårdsblankett där det bland annat framgår vilka mediciner barnet behöver och när och hur de ska tas, förklarar Anna Olin.
– Den här blanketten kommer vanligen till skolan via föräldrarna. Sedan är det rektorns ansvar att se till att det finns personal på skolan som kan hjälpa eleven med detta. Man kan inte tvinga någon ur personalen att ta på sig det här ansvaret, men det är fortfarande rektorns ansvar att det finns någon som kan göra det.
En helt annan aspekt av frågan handlar om elevens upplevelse. För skolpersonalen handlar det om att hitta en balansgång, att ta tag i och lösa problemen, utan att eleven känner sig utpekad eller annorlunda.
– Jag tror det viktigaste är att man har en öppen dialog om detta och verkligen ser till att det blir så enkelt och bra som möjligt för barnet. Det är något som måste hanteras i vardagen utan att barnet ska känna sig utpekad eller annorlunda, det kan vara jobbigt nog ändå, menar Anna Olin.

Som att borsta tänderna

Veronika Demmer Selstam understryker också vikten av att involvera barnen själva så tidigt som möjligt.
– Min grundinställning är att de barn som har allergier eller någon annan sjukdom som riskerar att medföra ett akut tillstånd eller livsfara, så tidigt som möjligt bör lära sig att själv hantera sin hälsa. Rutinen behöver jobbas in ungefär som när barnet ska lära sig att borsta tänderna. Det är en svår balansgång, ingen vill ju att barnet ”blir sin sjukdom”. Med rätt rutiner och information kan man skapa en trygg och säker miljö runt barnet utan att det stämplas som annorlunda och där spelar självklart skolans personal en väldigt viktig roll, säger hon.
Någon specifik ålder när barnet är moget för den typen av ansvar går inte att slå fast, menar Veronika Selstam. Barn utvecklas så olika och som bekant kan det även vara stor skillnad i mognadsgrad mellan pojkar och flickor i unga år.

Medicinerna är alltid med

Elvaåriga Signe Ronander har astma men också en svår nötallergi som innebär att hon får andnöd om hon utsätts för bland annat valnötter. I dag går hon i femte klass på Västra hamnens skola i Malmö.
– Jag har alltid min adrenalinspruta med mig i ryggsäcken. Om jag råkar få i mig nötter så tar jag den. Och mina lärare vet att den ligger där, så de kan hjälpa mig om det behövs. Det är skönt att veta att den finns där, även om det är en nötfri skola, så jag tror inte det är någon risk att det skulle hända, berättar Signe Ronander.
Mamma Hanna Sjögren tycker att kontakterna med både skola och sjukvården har flutit smärtfritt.
– När Signe gick i andra klass fick hon sin spruta utskriven och hennes allergiläkare tog då kontakt med skolan för att förvissa sig om att personalen hade kunskap om hur sprutan ska användas. Jag visste inte vad som gällde så det var väldigt bra att vi fick den informationen och stödet, säger Hanna Sjögren.
På skolan fanns redan en elev med nötallergi så personalen hade redan fått information om allergin och hur medicinerna fungerar. Annars hade sjukvården kunnat stå för den utbildningen.
Hanna Sjögren känner sig trygg i förvissningen om att skolan vet sitt ansvar – och att Signe själv har koll och är noggrann.
– Hon har en necessär i skolväskan med alla mediciner som hon kan behöva. Det gäller ju att hon inte glömmer väskan, men jag är inte orolig. Hon har inpräntat i huvudet att väskan alltid ska vara med. Det har blivit en rutin och hon är jätteduktig.

FAKTA

• När ett barn befinner sig på förskolan eller skolan har huvudmannen för verksamheten samma ansvar för eleven som vårdnadshavare har enligt föräldrabalken.
  Skolsköterskornas uppdrag regleras i hälso- och sjukvårdslagen. Det innebär bland annat ett ansvar att journalföra och ta hänsyn till sekretess. Om vårdnadshavaren medger så kan sekretessen brytas, så att skolsköterskan exempelvis kan informera annan personal om en elevs allergier.
  Skollagen reglerar det ansvar som rektorn har, exempelvis för skolmiljön. Den ska anpassas så att alla elever kan närvara under skoldagen.
  Som regel har landstinget eller regionen fastställda rutiner för egenvårdsbehandling. I grunden är det samma regler som gäller i alla landsting och kommuner men rutinerna kan variera. Det kan till exempel handla om ansvaret för blanketter och vilken roll skolsköterskan spelar när det gäller information mellan vårdnadshavare och skola.
  Enligt Skolverket har förskolan och skolan genom sitt tillsynsansvar ett ansvar för att en elev får hjälp med sin egenvård. I verksamheten bör det finnas rutiner för uppgifter som hör samman med tillsynsansvaret och egenvården.