Kliv ur allergikamouflaget!

• Du säger inte ifrån klart och tydligt om vad du inte tål utan försöker att ändå ta pyttelite pasta eller smussla undan jordgubbarna i desserten du blir bjuden på?
• På restaurangen viskar du försiktigt med servitören om vad du inte tål, för att de andra i sällskapet inte ska höra.
• Du förminskar dina problem och kan säga: ”Äsch, min allergi är inte så allvarlig”, trots att du faktiskt kan bli allvarligt sjuk.

Då hör du till dem som använder dig av allergi-kamouflage.

Vill vara som andra

Men varför gör vi på detta viset?

Vi frågade psykologen och psykoterapeuten Kerstin Hellström i Vimmerby och Stockholm. Hon är specialist inom klinisk psykologi och har rätt mycket hum om varför vi människor gör som vi gör – även när det verkar helt korkat.

– Det är inte så konstigt. Man vill vara normal, man vill vara som alla andra, förklarar Kerstin Hellström.

Vår längtan efter att få höra till sitter djupt i oss. Särskilt när vi ännu är unga och inte riktigt hittat hem till oss själva och hittat vår plats bland andra. Då kan vi pendla mellan att ta jättemycket plats – du blir allergikern som högt och ljudligt kräver att alla ska anpassa sig efter dig och tar det som en personlig förolämpning att andra dristar sig till att dricka komjölk eller äta nötkakor – och att inte våga ta plats alls.

Där hukar alla kamouflageklädda allergiker som försiktigt smygande hummar: ”Inte ska väl jag … och tänk om jag säger att jag inte tål gluten, då kommer alla bara att säga att det där är bara hittepå.”

Vågar säga till

För det kan du vara säker på: folk har åsikter om allergier. Och attityderna bär de i regel med sig med sina erfarenheter.

Den som kommer från en familj där man vet att några sesamfrön kan betyda ilfärd i ambulans tänker i allmänhet: ”Oj, här måste man vara försiktig.” Men har man fått all sin information om allergi i lite spridda skurar från sociala medier och ”sånt man hört” kan man tycka att allergi bara är fånig inbillning som man ska strunta i.

Psykologen Kerstin Hellström tar med ett skratt upp ett exempel från två konferenser i samma stad:

– En konferens var för psykologer och annan vårdpersonal och där anmälde 95 procent att de hade matallergier. En konferens var för byggarbetare och där anmälde 5 procent att de hade matallergier. Det kan ju bero på att vårdpersonalen är van att tänka på hur de mår och vågar säga till.

Allergi syns inte

En annan orsak till att man kan försöka kamouflera sin allergi är att det är en sjukdom som liksom inte syns.

– Man vill inte bli uppmärksammad. Så kan det också vara till exempel för dem som är utbrända, de vill inte få uppmärksamhet. Medan till exempel den som brutit benet stolt visar upp det och berättar om sin skada och kompisarna får skriva sina autografer på gipset.

Skillnaden är att ett gipsat brutet ben syns väldigt tydligt. Det gör varken utbrändhet eller allergi.

Man vill helst bara vara som alla andra. Och arm i arm med ”Jag vill bara vara som andra” kommer längtan ”Jag vill inte vara besvärlig”.

– Det är en väldigt vanlig social reaktion som sitter djupt i oss. För tänk om jag behöver din hjälp och du inte vill ge mig den? Vår relation förändras och det är alltid svårt.

Lägg upp en strategi

Det behöver inte bara handla om att min allergi gör att du får laga extra mat när du bjuder hem mig som gäst, det kan gälla helt andra saker. Som att du vill be mig om att hjälpa med att bära flyttkartonger men är lite osäker på om jag vill, och om jag kanske
säger ja fast jag menar nej.

För vi är lite knepiga typer, vi människor, med eller utan allergier. Så vilka fördelar ger det då att skaffa sig allergi-kamouflage och kunna gå under radarn?

– Fördelen är ju att då får du vara en i gruppen, säger Kerstin Hellström. Samtidigt är det förstås en ohållbar lösning i längden. Både riskfylld och obekväm.

Kamouflaget kan klia värre än eksem. Så vad gör du?

Jo, du tar till dig den kloka psykologens råd om hur man slopar kamouflaget och lägger upp en smart strategi.

7 tips från psykologen

Psykologen Kerstin Hellström tipsar om hur du kommer ur kamouflaget och lever lite större, friare och säkrare.

1. Bedöm riskerna och säkra din trygghetsnivå

   I den aktuella situationen, fråga dig själv: ”Finns det en risk att jag blir sjuk om jag äter eller utsätter mig för det här?” Vill du ta den risken? Och påminn dig om att blir du sjuk så kommer du att väcka ännu mer uppmärksamhet om det nu är det du så gärna vill undvika. Då kanske det ändå är smartast att vara försiktig från början. Men ibland är det en bedömningsfråga – du kanske faktiskt kan ta en pytteliten portion. Gör inte för stor sak av din allergi, men du måste själv bedöma riskerna så att du känner dig trygg.

2. Öva på dina repliker

   Du behöver hitta ett sätt att berätta om vad du tål och inte. Hur ska du säga: ”Jag tål faktiskt inte X och Y”? Pröva att spela rollspel i ditt huvud. Då säger den andre kanske ”Vadå? Kan du inte alls äta det?” Och vad ska du säga om någon uttrycker sig föraktfullt: ”Äsch, det är bara pjåsk och inbillning …” Träna på vad du ska säga. Kom samtidigt ihåg att du inte har någon redovisningsskyldighet. Du behöver absolut inte förklara allt för alla.

3. Förminska inte ditt liv

   Se upp om du märker att du börjar begränsa dig och tacka nej till saker ”för det blir så krångligt med maten och allergin”. Då missar du ju en massa roliga saker socialt, är det verkligen värt risken att gå miste om dem? Se till att utarbeta en plan som fungerar.

4. Överinformera inte

   Du har ingen redovisningsplikt och du behöver absolut inte ange på dejtingappen att du är allergiker. ”Nej, varför ska du göra det? Ska du redovisa att du har ett födelsemärke på ryggen också? Allergin är bara en liten, liten del av dig, gör den inte större”, säger Kerstin Hellström.

5. Nya miljöer, nya strategier

   När du byter miljö, till exempel flyttar till en ny stad för att studera och inte har dina gamla kompisar runt omkring dig, kan det vara klokt att inviga någon i vad som kan hända. På första picknicken med dina nya studiekamraterna kan du nämna för någon du känner förtroende för att: ”Jag är getingallergiker och blir jag stucken så behöver jag ta medicin och en spruta och kan behöva hjälp med det, bara så du vet.”
   Ibland måste du även hissa varningsflaggan. Om du till exempel har en kraftig nötallergi och ska besöka nya kompisar för första gången – säg till i förväg så att familjen är medveten om det.

6. Det blir faktiskt lättare med åren!

   – Jag är själv laktosintolerant men jag har haft det i så många år och jag kan hantera det. Jag brukar inte ofta prata om min intolerans. Den är inte så intressant att diskutera, tycker jag, och den är ju bara en liten pyttedel av mig. Men om jag nämner den så är det en del som uppriktigt vill veta mer, säger Kerstin Hellström.

   Svårast kan det nog vara för unga att våga sticka ut, som man ju faktiskt gör som allergiker.
   – I tonåren är det ju så väldigt viktigt att höra till, det är ju bara att titta på många unga som klär sig lika i den grupp man vill tillhöra. Det blir en trygghet.

   Så trösten är – håll ut, det blir bara bättre när du hittat din balans och dina repliker och har hängt in kamouflagekostymen i garderoben för gott.