Katter, hundar – och lite frustration

För några år sedan hittade vi en halvdöd och utsvulten katt i trädgården, vilket jag tidigare berättat om här i mina krönikor. Katten, som var mer än lovligt sliten fick namnet Gubbis och är numera, trots nittonårige sonens allergi, en välmående resident här i huset. Så länge sonen inte sticker ner hela näsan i den vita pälsen och fullkomligt gullar loss går allt sin gilla gång utan några som helst allergiska reaktioner.

Uppmuntrad av denna kattframgång sprang min fantasi nyligen iväg mot hundhållet. Skulle vi även kunna skaffa hund?

Jag låg i sängen sent om kvällarna och drömde, såg framför mig hur en glad labrador eller kanske en beagle spårade kantareller i skogen och knöt eviga vänskapsband med katten. Kunde sonens hundallergi ha mildrats? Kunde vi med hjälp av det hundtest som finns på marknaden hitta en lågallergen hundindivid som likt katten bara smälte in?

Ett vagt hopp väcktes och jag tryckte ner det dåliga samvetet över att utsätta sonen för något potentiellt obehagligt. Han skulle ändå inte bo med hunden eftersom han precis är på väg till Australien på roadtrip i en van och därefter tänker flytta hemifrån. Jag planerade in ett par hundfria rum för framtida besök och slängde även in några luftrenare och vanvettig städning i fantasin. Då skulle det gå. Jajamen!

Sagt och gjort, jag beställde hem blodprovsattiraljerna och klämde likt en hungrig vampyr blod ur fingret på sonen för att hans allergenprofil skulle utredas. Han tycktes alldeles blodfattig, så pass att jag fick beställa fler nålar, men han tog det lyckligtvis med sitt vanliga jämnmod. Strax därpå for jag iväg till en herrgård i Västerås där sju små labradorknyten skulle få avge mjällprov. Samtliga valpar tog borstproven bra, en så pass att han somnade under processen. Jag kände fortfarande viss tvekan över vad jag satt igång, men det var viktigt med tempo för uppfödaren behövde snabba besked – och snabbt gick det. Bara ett par dagar senare kom resultatet. Sonen var hyperallergisk mot hanhundskiss, vilket uteslöt alla hannar och hade även mycket hög reagens på alla andra hundallergener. Han var därmed helt omöjlig att matcha med en hund.

Jag hade misstänkt att det var så, men det var ändå en besvikelse. Jag har nu sett ett hundratal youtubeklipp om hunduppfostran helt i onödan, tittat på rasdata i timmar och våndats över ras till ingen nytta. Samtidigt får jag erkänna att jag på sätt och vis är lättad, för innerst inne vill jag faktiskt inte ha några problem med sonens framtida besök, det är trist nog att han ska flytta. Och det är väl inte heller omöjligt att tänka sig att jag i framtiden får allergiska barnbarn med den usla genpool vi har.

Men ändå … skit också.

Att ingen ska bestämma över mig har varit något av mitt mantra här i livet, men mot allergin står jag mig slätt. Det är inget problem som kan lösas hur man än vrider på det, det är bara saker som måste undvikas, hundar, vissa restauranger, hästar, choklad … det är frustrerande.

Men trots allt – mister du en, finner du en annan. Och när jag tittar ner på mina fötter ligger där en hittekatt som jag ändå är oerhört tacksam över, han spinner mjukt, lyckligt omedveten om dreglande hundar och hur snabbt hans tillvaro kunnat ändras.

Och vem vet, kanske blir det en kort tur till Australien, sonen kommer förmodligen vilja räddas ur skåpbilen några dagar om där blir över fyrtio grader.