Helen tål inte kyla

Först tar Helen fjärrkontrollen och går till fönstret i villan i Sunne och sätter i gång bilens bensinvärmare. Bilen står parkerad så nära ytterdörren som möjligt. Sedan klär hon på sig ytterkläder, sätter på sig tubhalsduken och drar upp den över munnen, tar på mössan, drar upp huvan och sätter på sig skidglasögonen. Hon rusar ut till bilen, det får bara ta sekunder, dyker in i värmen, startar och kör i väg. Det är bara två, tre kilometer till jobbet som barnmorska på vårdcentralen inne i Sunne. Där parkerar hon så nära det är möjligt och rusar in.

Helen Fransson tål inte kyla. Blir hon nerkyld kan hon få en anafylaktisk chock och förlora medvetandet. Det räcker att temperaturen går under +10 grader. Helen är köldallergiker. Och har levt med det i nästan 40 år.

– Folk tror att det är ett skämt. ”Köldallergiker, ha ha ha, ja det är jag också, jag gillar inte vintern”, kan de säga.

Inget skämt

Men för Helen är det inget 
skämt.

Hon kan bli så groggy och 
illamående att hon måste lägga sig efter att hon kollat efter någonting i frysen.

Hon har tidigare varit tvungen att 
värma mjölk och yoghurt i mikron innan hon äter, annars sväller läpparna upp och hon får svårt att andas. Numera kan hon äta kalla saker, bara inte för fort. De måste värmas upp lite i munnen, annars blir det tjockt i halsen.

Hon kan aldrig ta en av tjänstebilarna på jobbet för de har ingen uppvärmning.

Och skräcken är att köra bil långt ensam och råka ut för en bilolycka, köra i diket och bli räddad.

– Tänk om någon drar ut mig i kylan.

Fånge i hemmet

Hon fnissar lite och föreslår att hon kanske ska ha en skylt på sig ”Håll mig varm”:

Helen har distans till eländet ”man anpassar sig, men det är skit­tråkigt”, och närmare till skratt än till gnäll trots att hon mer eller mindre är fånge i sitt eget hem från slutet av september och fram till maj. Varje år. Sju av årets tolv månader tvingas hon leva inomhusliv.

Visserligen i ett mycket trevligt hem och med en trevlig familj och ett målarrum där hon målar änglatavlor. Men ändå.

Det drar ett stråk av sorg genom hennes röst när hon talar om när barnen var små och hon aldrig kunde vara med på deras aktiviteter. Alltid var det ”Frasse”, maken, som fick åka pulka med dem.

Utom en underbar paus.

– När jag fött mitt tredje barn och han var ett halvår drabbades jag av hypertyreos, överaktiv sköldkörtel, och när läkarna satte in medicin för att trycka ner ämnesomsättningen, då upphörde köldallergin för en månad. Det är enda gången då jag varit ute och åkt pulka med mina barn på vintern, säger Helen.

Kalla vintrar värst

Och det är det hon kan längta efter.

– Tänk att kunna gå ut en solig vinterdag och känna hur kylan biter lite i kinderna och det är svalt och friskt.

Men det går inte.

– Det är svårast på hösten när det går från varmt till kallt. Och på vintern tar jag mig bara till och från jobbet och kanske någon enstaka gång om jag ska handla något. Men annars sticker jag aldrig ut näsan.

Superkalla vintrar när termometern går ner mot minus 25 är det sekunder som gäller när Helen ska ta sig in och ut från dörr till bil och från bil till dörr. Januari och februari är värst, först i maj kanske när termometern visar på mer än tio grader plus och det är vindstilla och soligt kan hon slippa ut ur sitt ”inomhusfängelse”.

– Har jag tur kan det komma någon fin dag redan i april så vi kan gå ut och pyssla i trädgården tillsammans, Frasse och jag.

Och hon som en gång var en idrottstjej som spelade fotboll och tränade löpning fick sluta med all sport och kan inte ens träna inomhus.

– Nej, när jag svettas så kyler svetten ner huden …

Bröt ut på sommaren

Helen var allergisk redan som barn mot pollen, pälsdjur och frukt. Men det var faktiskt en sommardag när hon var 16 år och cyklade till fotbollsträningen som köldallergin slog till.

– Jag fick utslag på händerna. Och på fotbollsträningen kände jag att det började klia på benen. Jag tog av mig överdragsbyxorna och stod bara i korta shorts och såg hur mina ben svullnade upp.

På vårdcentralen förstod läkaren direkt vad det handlade om.

– Jag fick gå ut och ställa mig i regnet med en arm bar och den svullnade upp direkt.

Helen fick remiss till hudmottagningen i Karlstad där man sökte en förklaring till varför hon fått köldallergi. Kunde det vara något hormonellt, kunde det spela in att hon haft njurbäckeninflammation?

– De testade en massa mediciner på mig. Och jag fick ta megadoser av allergimediciner, i dag är jag förvånad att jag kunde ta mig upp ur sängen …

Föll ihop efter ett bad

Det blev ett projekt att ta sig till och från skolan. Köldallergin blev värre och värre första året. Det var en utmaning för Helen att lära sig leva med detta nya, osynliga handikapp.

– Jag var 18 och hade väl inte riktigt lärt mig att hantera detta. Vi var ute och solade och badade och jag gick ner och doppade mig i vattnet. Kom upp på stranden och föll ihop. Resten av dagen fick jag ligga nerbäddad, berättar Helen.

Det var den första anafylaktiska reaktionen.

Nej, Helen kan inte bada ens en varm sommardag. Vattnet måste vara minst 30 grader varmt. Det är det sällan i Värmland.

Och de anafylaktiska chockerna har blivit fler. Särskilt om huvudet blir avkylt blir hon direkt groggy och håller på att svimma.

Hon kan inte sitta i drag inomhus.

Hon kan inte äta något som kommer direkt från kylen.

Har anpassat livet

Jo. hon har provat att bo i ett varmare klimat.

– Jag bodde i Sydney i Australien ett år när jag var ung. Men det blev inte helt bra där heller. Dels kan temperaturen gå ner mot plus ett, dels var det så mycket jag saknade från Sverige.

Att ta sig ut vintertid är ett projekt. Ändå har Helen envetet klarat att utbilda sig först till sjuksköterska i Karlstad och sedan vidareutbilda sig till barnmorska i Falun. Och hon har anpassat sitt liv.

– Det gäller att acceptera, att gilla läget.

Men det är tråkigt att inte kunna säga ja till ”Ska vi ta en promenad på lunchen?”, tråkigt att inte kunna träna, tråkigt att alltid överlåta allt utomhusfix till Frasse vintertid.

Känsligare vid 50

Och hon hade hoppats att det skulle bli bättre med åren.

– Men tvärtom blev jag ännu känsligare strax före 50 och jag blir mer och mer försiktig. Man får köldallergi på många olika sätt, för en del är det en kroppsdel som drabbas, andra har det bara en tid men för mig har det blivit kroniskt.

Numera tar Helen bara en allergitablett om dagen.

– Egentligen ska jag ta fyra men då blir jag bara trött och seg och det dämpar ändå inte tillräckligt.

Hon är en kämpe men blir lite trött på omgivningens okunskap ibland.

– Det är ett osynligt handikapp. Jag sökte handikapptillstånd för att få stå på närmaste p-platsen. Men fick avslag direkt eftersom jag har två fungerande ben.

Att hon har en hud som inte tål många sekunder i kyla innan hon får en reaktion räknades liksom inte.

– Och man vill ju inte bråka …

Vill göra snöänglar

Själv tror Helen Fransson att det beror på hormoner. Dels bröt allergin ut i tonåren, dels gjorde den ett uppehåll när hon behandlades initialt för överaktiva sköldkörtelhormoner.

– Jag har läst på om mastcellerna i kroppen som frisätter histamin. Jag tror att jag kan ha överaktiva mastceller. Men den diagnosen MCAS (mast cell activation syndrome) är inte en godkänd diagnos i Sverige – än.

Enligt statistiken är det få som har köldallergi efter 60. Men Helen vågar inte ens tänka tanken på att äntligen slippa eländet.

Men tänk om …

Då kanske hon som målar massor av änglatavlor i sitt målarrum – och vars Facebook-sida Penslar och Änglar har nått mer än en miljon – ska kunna gå ut och göra änglar i snön en solig vinterdag då kylan biter lite i kinderna och det är svalt och friskt.

Helen Fransson

Ålder: 55.
Familj: Gift med Lars ”Frasse” Fransson, fyra barn i åldrarna 30, 28, 24 och 12 år. Har precis blivit farmor åt sitt första barnbarn.
Bor: Sunne.
Gör: Barnmorska.