Brister i arbetet för mänskliga rättigheter

Under de senaste åren har jag förstått att vi som handikapporganisation mycket mera konsekvent måste utgå ifrån ett mänskliga-rättigheters-perspektiv när vi driver våra frågor. Personer med funktionsnedsättning är ju först och främst medborgare, inte ”allergiker” eller ”astmatiker”. Den av Sverige antagna FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning måste därför bli en utgångspunkt för den framtida nationella handikappolitiken.

Sverige har fått kritik från FN för att bristande tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning inte betraktas som grund för diskriminering enligt den nya diskrimineringslagstiftningen. Denna kritik bekräftar att FN-konventionen ännu inte har fått genomslag i svensk lagstiftning.

När jag deltar i möten inom handikapprörelsen upplever jag vi rent allmänt blir mer och mer medvetna om vilket nyttigt redskap FN-konventionen om mänskliga rättigheter är för det handikappolitiska arbetet. Problemet är att den politiska ledningen i landet (Regering och Riksdag) inte tycks ha insett vilket åtagande man gjort i förhållande till människor med funktionsnedsättning när man antagit FN-konventionen.

I handikappförbundens svar på utvärderingen av den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter riktas mycket stark kritik mot Regeringen. Genomförandet av planen präglas bl.a. av särlösningar för funktionsnedsatta, ekonomin styr och att det saknas sanktionsmöjligheter.

Det kommer att krävas en förstärkning av förbundets arbete för funktionsnedsattas mänskliga rättigheter under de kommande åren. Vi måste bli bättre på att upplysa våra medlemmar att deras förväntningar på samhället kan uttryckas som krav på mänskliga rättigheter. Att vi helt enkelt har lagen på vår sida!