Att våga hoppa och hoppas

I skrivande stund fyller sonen arton år, vuxen med andra ord. Det gick fortare än jag kanske velat. Det känns märkligt att den där spenslige lille pojken som sprang runt som en tok hela dagarna redan blivit en ung man full av lugn och klokhet. 
Vid frukost gick vi igenom alla gånger han, utan att kunna simma, sprungit rakt ut över poolkanter och hamnkanter och hur vi nästan lika många gånger fått slänga oss i med kläderna på för att fiska upp honom. Om det var hans totala glädje över att se vatten eller den uppspeedande effekten av hans astmasprayer som orsakade de huvudlösa dyken kommer vi förmodligen aldrig få reda på, men vi var åtminstone alltid där – om än blöta och chockade. Som tur är hade vi ingen pool eller damm hemma, då hade vi troligen brutit samman – för det gick undan. På förskolan sprang han ständigt med de andra efter sig i ett långt tåg, inte sällan vansinnigt skrattande. Han är lika glad nu, men som tur är aningen lugnare.

Ett tecken på mognad är att han numera alltid vänder om i dörren om han glömt sina allergimediciner, ett annat att han nekar att äta asiatisk eller indisk mat på restaurang eftersom det finns risk att få i sig nötter – detta trots att jag, kanske tanklöst, någon gång föreslagit att vi ska göra det.

Min tolkning är att han blivit både klokare och mer ansvarsfull än jag och därmed kan jag slappna av, åtminstone en smula. Puh! 
Kanske verkar det aningen ansvarslöst, men allergin är och har alltid varit lite av en ryggsäck, det skulle vara oärligt att hävda annat. Genom åren har oron legat som en filt över vissa situationer, men där har också funnits rent praktiska saker att hålla ordning på; som den eviga lusläsningen av ingredienslistor på matvaror, egna allergisäkrade matsäckar, och förklaringar inför en inte alltid förstående omgivning – men nu tar sonen klivet in i vuxenvärlden och ska klara i stort sett allt dubbelkollande och trippelkollande själv. 
Jag får helt enkelt lita på att han gör det.

Varken jag eller maken kommer trots allt vara med på hans första backpackerresa, när han flyttar hemifrån eller går på fest och tappar koncepterna. Det är bara att acceptera. Precis som när han för ett par helger sedan bestämde sig för att hoppa fallskärm. Det var bara att bita ihop och hoppas på det bästa. Livet ska levas och när tiden är rätt så måste stödhjulen bort.
Den nya ansvarslösheten är för mig både befriande och lite skrämmande, för under småbarnsåren har jag och min man verkligen levt efter den numera välkända frasen ”håll i och håll ut”. Det har många gånger varit oerhört trist att vara den som säger nej och är pinsamt kontrollerande i alla möjliga sammanhang (att gå igenom insamlat halloweengodis och slänga hälften är bara ett exempel). Men med slutresultatet i hand är det ändå värt allt. Så till andra småbarnsföräldrar med allergiska barn skulle jag vilja ge ett råd; var så trist som situationen kräver och håll liv i ungen tills han eller hon blir lika klok som ni själva, eller ännu klokare.

Sedan är det bara att hoppa och hoppas. 
(Och det nog lika bra, för när ni blivit sådär fyrtio-femtio kommer ni ändå inte kunna läsa ingredienslistorna på burkarna i butiken, de förbaskade bokstäverna är helt enkelt för små.)

Tiden går inte att stoppa helt enkelt och det är bara att acceptera med jämnmod, eller som Shmi Skywalker sa i en av Star Wars-filmerna;
”You can´t stop the change anymore than you can stop the suns from setting.”