– Allergivaccinationen var rolig!

I dag är Astrid elva år och under intervjun – som förstås sker digitalt – sitter hon tätt intill mamma Camilla och lyssnar bitvis med förvåning på berättelsen om sina första år i livet. En tid som till stor del präglades av framför allt en sak: stor trötthet.
– Hon var så trött, ville bara sova. Trötthet och problem med andningen var framför allt hur vi märkte det. Vissa dagar fick vi knappt upp henne ur vagnen. Det enda som funkade när hon var som sämst var att ge Betapred kortisontabletter, men det kan man ju inte ge annat än akut, berättar Camilla Ekström och minns särskilt ett tillfälle när Astrid skulle springa ett lopp på fotbollsplanen med förskolan, men bara grät för att hon var så trött.

Många allergier upptäcktes

Det hela började med att BVC i Åsa utanför Kungsbacka på västkusten skickade dem till en barnläkarmottagning eftersom Astrid inte ökade i vikt som hon skulle, och för att hon hade besvärliga eksem. Där upptäcktes att Astrid hade flera olika matallergier, bland annat mot mjölkprotein och ägg (senare skulle även jordnötsallergi upptäckas), liksom astma. Eksemet blev dock aldrig riktigt bra och de remitterades så småningom till en specialistmottagning för barn med astma och allergi.
– Det var först när vi kom till en barnallergiläkare som såg sammanhanget i allting som vi började få klarhet i vad det var. Den läkaren, som tyvärr har gått i pension nu, var fantastiskt bra och engagerad och upptäckte att Astrid även var allergisk mot björk- och gräspollen. Det var då polletten började trilla ner för oss.

Vaccination blev självklart

Barnallergiläkaren, som enligt Camilla var känd för att allergivaccinera flest personer i landet, talade sig tidigt varm för vaccination. men sa också att hon egentligen ville vänta tills Astrid fyllt fem år. Men eftersom hon var så dålig i sin pollenallergi fattades beslut att starta vaccineringen redan på våren när Astrid var fyra och ett halvt år.
– Vi förstod inte att det var speciellt tidigt, hade aldrig hört talas om att man kunde vaccinera mot allergi, men vi såg ju att hon var yngst i väntrummet när vi kom för att ta sprutorna.

Var det självklart för er att börja vaccinera, eller var det ett svårt beslut att ta?
– Läkaren var så positivt inställd, för henne var det självklart att Astrid skulle få den här behandlingen. Allt gick så fort, vi hann inte fundera så mycket, men eftersom hon hade stor erfarenhet av att vaccinera kändes det väldigt tryggt hela tiden. Och Astrid var så liten och hade inget att säga till om, vilket var på gott och ont.

Sprutdagarna blev mysdagar

En spruta i veckan i åtta veckor. Därefter en spruta var sjätte vecka i tre och ett halvt år. En omfattande procedur som för många säkert kan verka avskräckande, särskilt när det gäller små barn som kanske dessutom inte tycker om att få sprutor.

Vad tyckte du om det, Astrid?
– Det var roligt! Inte ett dugg läskigt, säger Astrid.
Camilla berättar att det egentligen bara var första spruttillfället som var knepigt. Astrid blev mycket ledsen den gången, men redan på väg ut från besöket hade hon bestämt sig och sa: ”Nu ska jag vara stor, jag ska tycka att det här är bra.”
Och så blev det. Sprutdagarna ihop med mamma förvandlades till mysdag, med fika på stan efter varje vaccination, och ju längre tiden gick desto roligare tyckte Astrid att det var. Faktum är att hon tyckte det var så kul att de fick en extra dos på slutet, trots att behandlingen egentligen redan var avslutad.
– Vi fick komma tillbaka ytterligare en gång för du blev så arg att det var över, skrattar Camilla. Jag tror vi både saknade det lite när det tog slut, den här halvdagen tillsammans.
– Jag ville bara ha kakorna…, säger Astrid.

Märker knappt av det

Förbättringen märkte de redan första pollensäsongen, efter att ha fått sprutor i knappt ett år. Astrid mådde bättre och bättre, och tröttheten klingade successivt av. Tidigare år hade de behövt påbörja medicinering med höga doser antihistamin redan i januari, februari.
– Nu märker jag knappt av det alls, jag tar bara en tablett ibland när det är mycket pollen ute, säger Astrid.
Skulle de då rekommendera andra i samma situation att vaccinera sig?
– Jag får många frågor om det och jag säger alltid: gör det. Nu kanske vi hade tur, Astrid fick nästan inga biverkningar. Om man jämför med hur livet var innan och hur det är nu så var det värt det, alla gånger. Även korsreaktioner har försvunnit, förut var vi till exempel tvungna att skala alla äpplen eftersom hon reagerade på det.

Första åren jobbigast

Camilla beskriver resan med Astrids allergier som att de första åren gjorde ett grovjobb; att få kontakt med rätt vårdinstans, att ta reda på vilka allergier hon har, vilka mediciner som fungerar och inte minst: hitta en läkare som tror på en.
– Att få gå till en läkare med förståelse för just barnallergi har varit betydelsefullt. Även Astrids kvalsterallergi och eksem har vi fått bukt med nu, efter att läkaren gjorde patchtest och rekommenderade kvalsterskydd på sängen.
Men att göra ytterligare en vaccinationsresa, mot pälsdjursallergin som Astrid också har, är inte aktuellt, enligt Camilla.
– Vi har katt och det fungerar bra, hon klarar även av att besöka folk som har hund. Det är hästar och marsvin som hon är allergisk mot, men det är inte begränsande på samma sätt som pollenallergin var.
Matallergierna då, hur har det gått med dem? Allergin mot mjölkprotein har helt vuxit bort, ägg är hon på väg att börja tåla men jordnötter är fortfarande farligt för Astrid. Efter en allvarlig reaktion som slutade på akuten är hon numera utrustad med adrenalinpenna.
– Men vi har bara behövt använda den en gång, säger Camilla.