– Nu kan vi ha katt

Det har nu gått tre år sedan Kevin och Inger kunde skaffa Isa och Lillan. Två kärvänliga missar som ser ut att trivas precis lika bra med livet som Kevin och Inger när de berättar om hur härligt det är att ha katt. En ovärderlig tillvaro för två personer som aldrig kunnat ta djurägandet för givet.
–– Vi hade väl nästan gett upp när vi kom i kontakt med bioresonansterapin, säger Inger och berättar hur skeptisk hon var mot metoden.
Men efter att ha läst på lite kände både hon och hennes son att det åtminstone var värt ett försök.
–– Vi grep efter halmstrån vid det laget.

Längtan

Inger förklarar hur djup längtan efter katt var och att hon själv är uppvuxen i en familj som alltid haft katter.
–– Men när jag blev sju år fick jag astma och mina föräldrar tog därför bort våra katter.
Lilla Inger var helt förtvivlad och fick som tröst ha utomhuskaniner istället. Och det fungerade bra, trots att det aldrig tog bort längtan efter katt.
I mitten av 80-talet när Inger hunnit bli vuxen kunde hon inte längre stå emot, utan skaffade sig sin första egna katt. Den hette Melissa och henne tålde Inger faktiskt utan problem. Men när Kevin föddes oroade sig Inger för att även han skulle utveckla astma eller bli allergisk. Hon tog därför det säkra för det osäkra och gav bort Melissa till sina svärföräldrar.
Men säg den djurvän som enkelt ger upp drömmen om ett älskat husdjur. När Kevin blev sex skaffade de därför Sotis. En katt de höll mycket kär och klarade av att ha i fyra år.
–– Egentligen märkte jag symtomen tidigt, men ville nog inte se tecknen. Våra ögon kliade och näsorna rann. Till sist fick jag till och med astmaanfall. Usch! Det var sorgligt.

Blev tipsade

Efter att ha hittat ett nytt hem åt Sotis ställde de därför in sig på att aldrig mer ha katt. Men efter några år kom känslan krypande igen. Nog måste det väl finnas någon kattras som de båda tålde?
Inger och Kevin besökte därför olika uppfödare och hann utan framgång testa både Sibirisk katt och Cornish Rex när en uppfödare tipsade dem om bioresonansterapi.
Idag bor Inger och Kevin Cribäck med Lillan och Isa i en charmig 30-talslägenhet i Uppsala. De känner inte minsta tillstymmelse till allergi och är hur glada som helst för den udda metoden. Men på frågan om hon och Kevin kan rekommendera behandlingen är hon lite tveksam.
–– Jag kan inte helt gå i god för metoden. Allergibefrielsen kan ha berott på andra saker. Kanske var det så att Kevin höll på att växa ifrån sin, funderar Inger.
–– Fast vad det än var så fungerade det för oss. Och det är vi så klart mycket glada för.