Anita blir sjuk av kyla

–– Jag har suttit inne mer än livstid. Jag är fånge i mitt eget hem, säger Anita Brännström och skrattar torrt. I snart 40 år har hon levt med sjukdomen köldurtikaria eller köldallergi som den också kallas. För henne är kyla, blåst och regn förenat med livsfara inte bara vintertid utan året runt.
–– Jag får röda utslag och på den del kroppen där jag blivit nedkyld kliar det. Yrseln visar sig också väldigt snabbt, före utslagen. Jag måste ta tag i något för att inte ramla. Det är riskabelt för mig att gå ut ensam i fall jag skulle falla och bli liggande, då kan jag dö. Jag måste ständigt vara rejält påklädd ute och kan inte gå längre sträckor än högst 30 meter. Med allergimedicin är det något bättre.

Fart och fläkt

Anita Brännström är 62 år och har en härlig 80-talstofs på huvudet, skrattar ofta och gärna. Katten Mimmi-Maja, som egentligen är en hankatt, svassar runt hennes fötter, med honom för hon en aldrig sinande babymonolog. Det är mycket fart och fläkt över henne trots sjukdomen.

Jag har något som finns!

Hon utbildade sig till dekoratör i Skellefteå i slutet av 60-talet, vid 22 år var hon egenföretagare inom reklamtryck. Ett par år senare fick hon sitt första barn. Det var första gången som sjukdomen gjorde sig påmind.
–– Vi bodde i Hörnefors, ett par mil söder om Umeå, och var ute med några kompisar vid havet för att bada tidigt i juni. Lillan var bara en dryg månad. Badstranden låg inte så långt ifrån dåvarande pappersmassefabriken i Hörnefors. Vattnet var kallt men jag tog mig ändå ett dopp. När jag steg upp var hela kroppen full av vita blåsor, huden skiftade i vitt och rött och det kliade något vansinnigt. Jag tänkte direkt att det måste vara något utsläpp ifrån fabriken, något annat kunde jag inte tänka mig.
Men besvären ökade med åren, särskilt vintertid, trots att hon var vinterklädd fick hon utslag. Så fort hon kom in i värmen försvann hudklådan. I alla fall nästan direkt, men hettan bestod ett bra tag efteråt.
–– Det var sådan fart över mig på den tiden, så jag ignorerade besvären för det mesta. Jag var en riktig naturmänniska; åkte skidor, sparkade och gick långpromenader. Samtidigt började jag förstå att utslagen måste hänga ihop med kylan.

Äntligen en diagnos

När hon fick sitt andra barn, nio år senare, sökte hon läkarhjälp men höll knappt på att bli tagen på allvar.
–– Det var vinter när jag kom till läkaren och jag gick direkt från en varm bil till mottagningen. Eftersom jag inte hade några utslag då tyckte han jag var frisk. Då blev jag irriterad och sa till på skarpen att jag ville ha en remiss till hudmottagningen, säger Anita och fick sin remiss.
På hudmottagningen fick hon veta att klådan hette köldurtikaria.
–– Jag var överlycklig. Jag tänkte: ”jag har en sjukdom, jag har något som finns, säger hon och ler.
Läkaren berättade för henne att det inte är ovanligt att sjukdomen också kan ge ledvärk, vilket hon hade men aldrig förknippat med hudbesvären.
Hon pratar inte så ofta om sin sjukdom utanför familjen, då hon känner att det är svårt att få förståelse.
–– När jag säger att jag inte tål kyla då svarar många: ” Det gör då inte jag heller!” Men min kroppstermostat är rubbad. I mitt fall är kyla och blåst förenat med livsfara. Min kropp hinner inte ställa om sig efter kylan och kan då hamna i koma. Läkare har rått mig att inte gå ut ensam. När jag kör bil har jag alltid med mig extrakläder utifall jag skulle bli stående med bilen efter vägen. Mobiltelefonen är också en säkerhet som jag har haft ända sedan den kom. Jag känner mig mycket säkrare med den.
Under en femårsperiod bodde hon i Spanien och fick en andningspaus från sjukdomen.
–– Det var en räddning för mig. Jag hade fortfarande värk men jag kunde vara utomhus i januari. Det var en härlig tid. Jag fick slappna av och bli en människa igen.

Parkeringstillstånd underlättar

Men barnen längtade efter henne och hon efter dem så det blev Sverige igen. Hon är numera sjukpensionär på heltid. Med järnvilja har hon lyckats utverka ett parkeringstillstånd som gör det möjligt för henne att parkera nära till affärer med mera.
–– Fast det var svårt till en början eftersom kommunens blanketter är utformade så att man ska uppge hur många meter man klarar av att gå. I mitt fall så hänger det på vilket väder det är och dagsformen. Om det regnar kan jag bara gå några meter. Kommunens handläggare gav mig tillståndet först efter det att läkaren hade ringt och berättat om sjukdomen. Nu har jag parkeringstillstånd hela året. Det tycker jag alla som har samma sjukdom som jag borde ha.
Men fortfarande finns det stor okunskap kring sjukdomen. Hennes bästa väninna bor i ett bostadsområde som har handikapparkeringar men de är så långt bort från huset liksom gästparkeringen. Nyligen åkte Anita på parkeringsböter för att hon hade parkerat nära väninnans hus. Trots att hon vädjade till parkeringsbolaget och förklarade sin situation är hon tvungen att betala.
–– De har erbjudit mig en avbetalningsplan, säger hon och fnyser.
Hon hoppas nu att väninnans bostadsrättsförening ska bevilja henne ett särskilt parkeringstillstånd, så att de ska kunna fortsätta träffas hemma hos varandra framledes.
Även om Anita inte kan röra sig så fritt som hon önskar så sprudlar hon ständigt av nya kreativa projekt, det är barnboksböcker, oljemålningar och svampplockning varma höstdagar som lockar.
–– Jag älskar att plocka svamp. Jag klär på mig så rejält att jag svettas. Jag brukar säga att om jag dör när jag är ute och plockar svamp får jag åtminstone dö lycklig, säger hon skrattar gott.