Härligt att gräva sig djupare

Vår, jag ligger på knä i rabatten, drar i gamla rötter, funderar på vad som är ogräs och försöker komma ihåg vad jag egentligen sått för något. I kartonger inne på skrivbordet ligger mängder med fröpåsar som jag impulsköpt trots att det inte finns mer plats i rabatterna. Jag har tänkt på den stundande grönskan sedan i julas och nu när när solen kommer tillbaka blir jag som besatt, jag måste ut, fixa med hönsen och trixa med jord. Jag är fullkomligt utmattad om kvällarna, men kan ändå inte sluta.

Jag är egentligen ett lägenhetsbarn, men för många år sedan slogs jag av odlingsdjävulen och med det kom också tanken på att jag gått omkring hela livet på jord utan att veta särskilt mycket om den. Sedan dess har jag gjort bot och bättring, verkligen försökt förstå elementet, grävt mig djupare och nu till och med skrivit en bok som heter just ”Jord.”

Det som fascinerar mig mest är nog det finurliga livet nere i marken, som världens minsta djur – björndjuret. Det liknar en tjock flodhäst med sugsnabel och har som grädde på moset små söta klor. Det är det enda djur som kan överleva i rymden även om det föredrar mossa. För några år sedan kraschlandade en israelisk satellit på månen fylld med dessa små och de kastades ut som konfetti i månsanden. Kan de leva där ännu? Sådana tankar maler i huvudet.

Jag är, som ni kanske förstår, nördigt intresserad av jord, men ironiskt nog trodde jag länge att jag var allergisk mot den. 
Varje gång jag satte händerna i en pallkrage bubblade skinnet upp och det bildades långa kliande gångar som inom kort blev hårda och fjälliga, ibland även mörkt bruna. Jag kliade mig som en tok nätterna igenom och det hände att jag sprang upp och körde in händerna bland ärtorna i frysen i jakt på lindring. I ett par år antog jag att det var någon typ av skabb eller jordloppa och jag försökte undvika att gräva på vissa ställen. Visst hade jag haft händerna i pallkragen? Eller var det i potatislandet? Jag försökte med handskar, men fick utslag ändå, kanske hade jag inte varit tillräckligt noggrann?

Jag tillhör kategorin som i stort bara går till läkaren om jag tror mig ha en dödlig åkomma, men efter flera odlingssäsonger med dessa enerverande händer tog jag mig ändå dit. Då hade jag försökt med allt möjligt, salvor, sprit, ja till och med hönsens kvalstermedel hade jag i galen frenesi försökt gnugga in i skinnet.

Men, det var inte något aggressivt jorddjur. 
Läkaren konstaterade istället kontaktallergi och la till att jordallergi var ganska ovanligt. (Om man har det är det oftast svampsporer man reagerar på). Jag fick helt enkelt söka svaret någon annanstans. Jag provade mig fram och körde för säkerhets skull ner händerna i jorden på olika ställen i trädgården – inget hände. Läkaren verkade ha rätt, men vad tusan var det då?

En dag fick min dotter samma reaktion och hennes handlovar blev i det närmaste helsvarta, som om de legat på utegrillen. Det visade sig snart att hon tagit i mynta, och efter att jag också tagit i den var mysteriet löst. Utslagen kom direkt. 
Inga fler mojitos hos oss.

Nu kan jag påta runt i lugn och ro igen. Hönorna som vi skaffade för att sonen inte tålde pälsdjur, drar glatt upp daggmaskarna där jag nyss grävt, de är utmärkta trädgårdsmedarbetare som både sprätter i komposter och äter skadeinsekter. De lägger inte så mycket ägg längre, flera av dem är pensionärer numera, men de får leva sina liv tills de trillar av pinn, de är ju både rara och effektiva på att gödsla jord.